en smärta som inga mediciner kan bota
ingen förstår mig så bra som du
av alla människor i hela världen, så finns det faktiskt bara en enda som jag litar på till 100% och lite till, och det är min syster. hon har funnits vid min sida sen jag var tre år, och hon har allid, alltid stöttat mig i allt. oavsett vad jag har tänkt, känt eller gjort så har hon aldrig klandrat mig eller ifrågasatt mig, utan hon har stöttat mig oavsett.
jag har många underbara vänner som jag litar på, men inte alls på samma nivå som min syster. det finns saker jag inte kan prata med folk om, men i folk ingår inte hon, kanske för att hon är en del av mig. en andra hjärna skulle man kunna säga.
så utan dig syrran, så skulle jag aldrig klara mig. jag skulle inte orka stå på mina ben, och jag skulle må så psykiskt dåligt eftersom jag aldrig skulle ha nån att förlita mig på till max. så jag tackar dig, nu och föralltid för att du alltid finns där för mig! och just nu hatar jag dig lite grann för att du lämnat mig ensam i tre veckor.. men vi får ta igen det när du kommer hem snuttan! jag älskar dig, always and forever.
dags att gnälla av sig lite..
varje dag börjar bli en kamp, en kamp att orka upp ur sängen med mina smärtor i händerna.. jag försöker att vara stark och inte klaga eller gnälla, för jag vet att det är jobbigt för folk runtomkring att höra. men med sån här smärta dygnet runt så klarar jag inte av att bara vara tyst jämt, jag måste få gnälla ibland..
förut hade jag bara ont i ryggslutet och tyckte det var hur jobbigt som helst, men det är ingenting jämfört med nu. har man ont i ryggen kan man fortfarande använda händerna normalt, du blir inte handikappad på samma sätt. du kan hålla i besticken ordentligt, diska, skruva upp korken på en flaska utan problem, krama ur vatten ur håret när du duschat, bära saker, knyta ihop handen ordentligt osv. det kan inte jag numera.. jag har ständigt ont, dygnet runt, alla dagar i veckan och det tär så inihelvete på kroppen! jag börjar känna nu att jag är aptrött, ungefär hela tiden. dem senaste två veckorna har jag knappt orkat upp ur sängen och jobbet ska vi inte ens prata om..
mina händer är trasiga, och även om jag försöker att inte gnälla så känner jag att den här platsen om nånstans så har jag rätt att få skriva av mig och gnälla och klaga, gör det är så jävla jobbigt! det jobbigaste är nog ändå att jag inte vet varför jag har ont. jag känner att om man vet varför man har ont så är det lättare att acceptera smärtan, samtidigt som vetskapen om att jag kanske har en sjukdom är mer skrämmande än själva smärtan..
jag har aldrig sagt det förut, kanske inte tänkt det rakt ut heller, men nu när jag tänker efter så är det fan skrämmande. tänk om jag är sjuk? tänk om jag måste leva med det här resten av livet, eller äta mediciner resten av livet, eller kanske aldrig ens bli bra? vad gör man då? hur kommer det bli med jobb? hur kommer jag som person att överleva och kunna vara glad om jag ska ha såhär ont jämt?
det är tufft att inte veta, att behöva vänta, och kriga för att få hjälp..
tufft att behöva oroa sig över hur allting kommer bli i framtiden, så jag ber till gud att någon kan hjälpa mig.
fredagsnöjet
blev crossåkning idag på eftermiddagen fram till nu. körde i lilla banan som sist och idag gick det faktiskt riktigt bra, körde lite fortare än förra gången så det går framåt :)
var även bort till grustaget där det finns kanske världens roligaste sträcka för cross. gasa på som fan och jävlar vad kul det var! satt å skratta för mig själv, haha. är väldigt nöjd med hojjen iallafall så blir nog mycket åka i sommar!
