livet är inte lätt, och ska nog inte vara heller. vi har alla våra med och motgångar och det är dem som gör oss både svaga och starka. det senaste året har varit tuffare än någonsin, jag har först förlorat en nära vän, och när jag äntligen började känna att livet faktiskt var underbart igen och jag kände mig lycklig och nöjd med livet så blir jag arbetslös.. Företaget går i konkurs och där står jag utan att veta vart jag ska ta vägen.

Att vara arbetslös kanske inte är hela världen för alla, vissa kanske till och med tycker att det är skönt att gå hemma. Men för mig betyder det att jag misslyckats. Det betyder att jag inte är viktig längre och inte behövs nånstans. Det är ingen som märker om jag ät hemma och är sjuk eller inte och jag gör ingen nytta. Jag bara är, och det är den värsta jävla känslan någonsin. Har aldrig känt mig så betydelselös och oviktig!

Jag älskar att jobba och tjäna mina egna pengar, att göra rätt för mig och kunna unna mig själv saker och känna att jag är värd det! Det är alltså inte då konstigt att jag inte riktigt är mig själv just nu, för jag mår inte helt hundra bra. Jag är kanske grinig och tråkig å jävlig, men jag har mina anledningar..

Sen att det finns folk som inte längre är som dem brukade vara, gör inte saken lättare. Det, om något, hade ju underlättat och kanske fått mig att känna lite glädje ändå, men det är väl som det är. Kan inte begära något av någon förutom mig själv. Håller tummarna att jag får ett av dem två jobben jag har på gång nu och att allting blir som vanligt igen..

det senaste året har varit jävligt omtumlande för min del, dock inte bara på ett negativt sett men mestadels..
det jag kommer bära med mig efter allt det här är ändå att jag i allt det här har lärt mig jävligt mycket om mig själv och vad jag vill med livet, och inte vill. jag har lärt mig att jag är en riktig krigare och envisare än envisheten själv!

jag har även lärt mig vilka människor i mitt liv som är viktiga för mig, som jag skulle göra allt för, som tack för att dem gjort mig stark och fått mig att orka när jag egentligen bara velat lägga mig ner å dö.

allra allra störst tacksamhet känner jag till min allra käraste syster. det finns bara en människa i hela världen som verkligen får mig att skratta, på riktigt och sådär hjärtligt härligt och äkta. vi behöver ofta inte säga så mycket heller för att förstå vad den andra tänker och det är så underbart att ha någon som jag vågar berätta precis allt för. någon som förstår mig, som känner mig och aldrig någonsin skulle döma mig. inte ens när jag betett mig illa. någon som gör mig stark oavsett om jag orkar eller inte. någon som får mig att aldrig ge upp.

tänk att jag hade sån tur som fick världens bästa syster! jag älskar dig så mycket så det gör ont. jag önskar jag kunde ta din sjukdom så du slapp, men det vet du ju redan. puss på dig gobit!