det senaste året har varit jävligt omtumlande för min del, dock inte bara på ett negativt sett men mestadels..
det jag kommer bära med mig efter allt det här är ändå att jag i allt det här har lärt mig jävligt mycket om mig själv och vad jag vill med livet, och inte vill. jag har lärt mig att jag är en riktig krigare och envisare än envisheten själv!

jag har även lärt mig vilka människor i mitt liv som är viktiga för mig, som jag skulle göra allt för, som tack för att dem gjort mig stark och fått mig att orka när jag egentligen bara velat lägga mig ner å dö.

allra allra störst tacksamhet känner jag till min allra käraste syster. det finns bara en människa i hela världen som verkligen får mig att skratta, på riktigt och sådär hjärtligt härligt och äkta. vi behöver ofta inte säga så mycket heller för att förstå vad den andra tänker och det är så underbart att ha någon som jag vågar berätta precis allt för. någon som förstår mig, som känner mig och aldrig någonsin skulle döma mig. inte ens när jag betett mig illa. någon som gör mig stark oavsett om jag orkar eller inte. någon som får mig att aldrig ge upp.

tänk att jag hade sån tur som fick världens bästa syster! jag älskar dig så mycket så det gör ont. jag önskar jag kunde ta din sjukdom så du slapp, men det vet du ju redan. puss på dig gobit!