förut hade jag bara ont i ryggslutet och tyckte det var hur jobbigt som helst, men det är ingenting jämfört med nu. har man ont i ryggen kan man fortfarande använda händerna normalt, du blir inte handikappad på samma sätt. du kan hålla i besticken ordentligt, diska, skruva upp korken på en flaska utan problem, krama ur vatten ur håret när du duschat, bära saker, knyta ihop handen ordentligt osv. det kan inte jag numera.. jag har ständigt ont, dygnet runt, alla dagar i veckan och det tär så inihelvete på kroppen! jag börjar känna nu att jag är aptrött, ungefär hela tiden. dem senaste två veckorna har jag knappt orkat upp ur sängen och jobbet ska vi inte ens prata om..

mina händer är trasiga, och även om jag försöker att inte gnälla så känner jag att den här platsen om nånstans så har jag rätt att få skriva av mig och gnälla och klaga, gör det är så jävla jobbigt! det jobbigaste är nog ändå att jag inte vet varför jag har ont. jag känner att om man vet varför man har ont så är det lättare att acceptera smärtan, samtidigt som vetskapen om att jag kanske har en sjukdom är mer skrämmande än själva smärtan..

jag har aldrig sagt det förut, kanske inte tänkt det rakt ut heller, men nu när jag tänker efter så är det fan skrämmande. tänk om jag är sjuk? tänk om jag måste leva med det här resten av livet, eller äta mediciner resten av livet, eller kanske aldrig ens bli bra? vad gör man då? hur kommer det bli med jobb? hur kommer jag som person att överleva och kunna vara glad om jag ska ha såhär ont jämt?

det är tufft att inte veta, att behöva vänta, och kriga för att få hjälp..

tufft att behöva oroa sig över hur allting kommer bli i framtiden, så jag ber till gud att någon kan hjälpa mig.