får lite smått ångest av den här jävla snön! det är kallt, snöar, blåser och jag får så jävla ont. känner redan på smärtan i lederna att det är vinter nu, strålar lite överallt i kroppen.. just nu får det gärna sluta snöa och blåsa, så snön kan lägga sig och dem hinner ploga ordentligt, så kan det bara få vara så ett tag nu känner jag!
blir lite smådeppig i det här jävla vädret. kanske mest av oro för min kropp egentligen. förra vinter hade jag ont, men i somras blev allting så mycket värre, så jag vet ärligt talat inte hur fan jag ska överleva den här vinter. blir ju värre när det är kallt, och med tanke på mina smärtor under sommaren så är jag skräckslagen för hur det ska bli nu. svårt att sätta ord på hur det känns, och hur dåligt man innerst inne mår, men det är tufft, så in i helvete! man försöker hålla huvudet högt, kämpa på och inte gnälla så mycket. för vad hjälper det att gnälla egentligen?
jag vet att jag är stark, för jag överlevde sommarens smärtor. visst, jag grät mycket och kände många dagar att jag inte orkade mer, men jag kämpade på och överlevde. på sätt och vis har jag vant mig vid smärtan, för den finns alltid där. men när den blir starkare och kommer på flera ställen samtidigt så känns allt så hopplöst. jag börjar fundera när jag ska få börja leva normalt igen, utan smärta och stelhet, och kunna använda mina händer ordentligt. hopper är borta för längesen, jag har ställt in mig på att jag kommer få leva såhär resten av livet. men är inte det sjukt egentligen? jag är 21år, och en 70åring har nog piggare och friskare leder än mig..
men vet ni vad? jag tänker fan inte ge upp, även om jag ska leva med smärtan resten av livet så kommer jag aldrig någonsin ge upp! har jag överlevt de senaste 8månaderna så klarar jag allt! dock inte ensam, men med alla underbara vänner och min underbara familj, så klarar vi allt, tillsammans!
idag gjorde jag något som jag inte trodde att jag skulle klara av, något som jag trodde skulle få mig att falla. men tack vare sällskap av en av mina allra allra bästa vänner så gick det bra. vi gjorde det tillsammans, och vi var starka. smärtan kommer föralltid att sitta kvar, och idag blev den lite starkare igen. kanske kommer jag ha mardrömmar inatt, så jag är lite rädd för att somna. men jag tror ändå att jag hade ångrat mig om jag inte gjort det, för det känns som att det är en del av att försöka förstå vad som hände. tack till bästa j, och alla mina andra underbara vänner! ensamma är vi starka, men tillsammans är vi starkare än någonsin!
varför göra saker svårare än vad dem egentligen är?
ibland känns det som att folk gör saker svårare och mer komplicerade än vad dem egentligen är. varför vet jag inte, men kanske är en del bara rädda för att vara lyckliga och leva ett enkelt, men ändå underbart liv. och alltför många verkar fokusera mer på alla andras liv, än sina egna. kanske är vissa beroende av alla problem och skit? jag vet faktiskt inte, men jag vet att livet kan vara så himla mycket enklare än vad många gör det till.
det handlar om att tillåta sig själv att vara lycklig, för oavsett vad som händer så har alla rätt till att vara lyckliga. ibland händer det saker som gör att det kanske tar tid att känna sig lycklig igen, men tids nog så måste man tillåta sig själv att vara det. man ska leva precis som man själv vill, för sin egen skull och för sin egen lycka, ingen annans. man ska ta vara på dem man älskar, och inte glömma bort att berätta för dem hur mycket man älskar dem. för om något skulle hända så ska man kunna känna att man sagt det tillräckligt, och inte ångra att man aldrig sagt det.
så lev enkelt men lyckligt, skippa allt onödigt skit och ta tillvara på dem du älskar, och glöm inte att berätta för dem ibland hur mycket dem betyder för dig!
guuud vad jag vill flytta, NU! helst förra veckan typ..
min nuvarande lägenhet hade iallafall sista dag för intresseanmälan igår, så får se om det ringer nå folk i veckan som vill komma och kolla! hoppas på att någon vill flytta in redan 1 december, eftersom min nya lägenhet redan står tom.
fick hem nya soffan i onsdags iallafall! riktigt skön och snygg, så kommer nog passa in skit bra i nya lägenheten. så tusen tack till mina fina vänner som hjälpte mig att bära in och skruva ihop den åt mig!!
idag har det varit en jobbig morgon, med enormt stark saknad. det känns som ett tomt hål och knivar som hugger, och det gör ont. så fruktansvärt ont. det finns nog inga ord som kan förklara exakt hur det känns och exakt hur man tänker, för vi alla känner och tänker olika i de här. men det vi har gemensamt är att vi alla sörjer och saknar en älskad vän. det gör ont i mig för att jag själv saknar så otroligt mycket, men det gör ännu mera ont i mig att se mina närmaste vänner sörja och sakna. det skär i hjärtat.
jag önskar bara att du fick vara med oss nu vännen, uppleva livet, allt det här underbara, tillsammans med oss. jag önskar du kunde komma tillbaka!
jag har sagt det förut, men måste säga det igen. att tiden läker alla sår är bara rent skitsnack! det är snarare tvärtom, att ju längre tiden går desto mer känns det och desto mer rivs hjärtat sönder inifrån. saknaden gör mer ont, och tårarna bränner desto mer.
det tog ett halvår innan jag tillät mig själv att verkligen vara lycklig igen, men nu känns det bra att må bra och vara lycklig. jag är starkare än någonsin även om jag saknar dig varje dag, varje minut och varje sekund. men jag måste vara lycklig, annars skulle du nog skälla på mig om du kunde. så jag lever för oss båda och jag ska göra dig stolt. hälsa gärna på ibland, så ses vi i nangijala när det är min tur.
jag tror att man ibland måste känna smärta för att sedan kunna känna allt bra, som kärlek, glädje och lycka. man måste få vara på botten för att kunna ta sig upp och känna sig stark igen. för att hitta motivationen till att tillåta sig själv att vara lycklig.
livet är underbart, även om det är tufft ibland. det gäller att hitta dem saker och människor som gör en stark, självsäker, lycklig och sådär sprudlande glad. jag har allt det där, och det får mig att må bra. men bara för det så innebär det inte att jag aldrig faller, att jag aldrig gråter eller känner att det går tungt. men jag börjar lära mig hur jag ska hantera det, och det känns så jädra bra! det känns som att jag växer och blir lite starkare för varje dag.
man ska uppskatta livet, och leva det precis så som man själv vill! göra allt man vill göra, så man inte har något att ångra när livet tar slut. man ska se till att man dör lycklig, även om man skulle dö idag, just precis nu.
